"Tack för att du ser mig som en människa"

Jag är väldigt tacksam över alla människor och personligheter som jag har fått träffa genom mitt arbete inom äldreomsorgen. Jag brukar säga att det är en löneförmån att få ta del av så mycket livserfarenhet. Jag bor i närheten av hemtjänstområdet där jag hade mitt första jobb som vårdbiträde. När jag promenerar förbi husen som mina brukare bodde i så tänker jag alltid på all visdom som dom så generöst delade med sig av till mig.

En av alla människor som jag aldrig glömmer var en man med alkoholism. När han drack och gick in i sina perioder blev det alltid väldigt stökigt och söligt. Jag var en av få i min arbetsgrupp som inte hade något emot att besöka honom så därför var det oftast jag som städade och torkade upp efter fyllorna. När han hade nyktrat till fick han alltid väldigt dåligt samvete gentemot mig. Han kunde inte sluta be om ursäkt och han sade alltid att han var rädd att jag skulle börja tycka illa om honom. Jag sade att han inte behövde vara orolig för det och att han först och främst borde tänka på sitt eget mående. Han hade alltid stor ångest efter fyllorna och var det då värt att dricka? Samtidigt hade jag själv erfarenhet av alkoholism i min egen familj och visste hur svårt det var att få kontroll över sjukdomen. Jag tänkte att jag försöker göra mina besök till något positivt i hans liv och kanske kan han då hålla sig undan spriten ibland.

Jag kom att tycka väldigt mycket om denne man. Han hade också levt ett spännande liv med resor över hela världen. Han var dessutom en lysande berättare med en underbar humor. Jag brukade alltid se till att få en stund över när jag besökte honom för att sitta ner och prata. Jag tyckte så mycket om att lyssna på hans berättelser. Efter ett tag hade jag hört de flesta av berättelserna flera gånger men han brukade alltid krydda dem med nya detaljer och jag kiknade ofta av skratt när han bredde ut historierna. Han var också en väldigt snäll människa. Jag tror aldrig jag har tittat in i två så snälla ögon. Man brukar ju säga att ögonen är själens spegel.

Vid ett tillfälle när vi satt och pratade så började han att gråta häftigt. Jag försökte trösta honom men tårarna ville inte sluta rinna. När han till sist hade lugnat ner sig så tittade han på mig och sade: ”Tack för att du ser mig som en människa Marcus”. Jag blev väldigt berörd. De flesta runt omkring honom såg honom som ”det där fyllot”. Det var också så mina kollegor brukade beskriva honom. Men jag såg honom för den människan han var. Den här sajten handlar ju om värdigt bemötande. Och ett värdigt bemötande handlar väl mycket om att se människan, i hans fall människan bakom missbruket.

När han gick bort så gick jag på hans begravning. Vi var två gäster där, jag och hans god man. När jag satt i kapellet översköljdes jag av en känsla av tacksamhet. Jag hade fått bidra med något till honom i slutet av hans liv. Och han lärde mig mycket om vad det innebär att vara människa och medmänniska.

Marcus Gustavsson