Spelar kön och hudfärg roll?
- intervju med Palle Storm

Palle är undersköterska, socionom, fil. master och fil. dr i socialt arbete. I sin forskning intresserar han sig särskilt för betydelsen av kön, genus, etnicitet och hudfärg inom äldreomsorgen.

Berätta om din bakgrund inom äldreomsorgen.

Jag gick omvårdnadsprogrammet på 90-talet och det var en tillfällighet att jag hamnade där. Jag började på teaterlinjen men insåg att jag inte hade någon talang för skådespeleri. Jag bytte därför inriktning och det hade säkert att göra med att tv-serien ”Cityakuten” som var väldigt populär på. Jag såg framför mig att äldreomsorgen liknade en akutmottagning vilket ju inte riktig stämde.

Mitt första jobb som vårdbiträde fick jag under min studietid på ett servicehus där jag hade praktiserat. Och som undersköterska har jag arbetat inom i stort sett all äldreomsorg – hemtjänst, korttid och äldreboende med inriktning både somatisk inriktning och inriktning demens,

Pratade man om värdigt bemötande på 90-talet?

Väldigt lite. Begrepp som individanpassning och självbestämmande existerade inte, som jag minns det i alla fall. Men jag själv tyckte det var spännande med mångfalden av människor inom äldreomsorgen. Jag funderade mycket på hur jag skulle nå fram till personen jag mötte? Vilka strategier funkar? Hur bygger jag upp ett förtroende? Hur bemöter jag den här personen på bästa sätt? Jag kan fortfarande sakna omsorgsarbetet och alla vardagliga möten som jag fick vara med om.
Har du något minne från dina år i omvårdnadsarbetet där ditt bemötande gjorde skillnad?
Jag har otroligt många minnen. Jag tänker direkt på en kvinna som bodde på ett äldreboende där jag arbetade. Hon var ofta väldigt orolig och hade mycket ångest. När jag arbetade kväll och var klar med alla arbetsuppgifter brukade jag gå in i hennes lägenhet och hålla henne sällskap. Hon ville sällan prata men det märktes att hon kände sig trygg med att jag var där. Och hon somnade alltid efter en stund. Just då tänkte jag inte så mycket på hur mitt bemötande gjorde skillnad men nu förstår jag hur mycket det betydde för henne.

Har du någon gång givit fel bemötande?

Det har jag gjort många gånger. Samtidigt är det väldigt svårt att i förväg veta vad som är ”rätt” bemötande. Vi är människor som arbetar med människor och ibland kan det bli väldigt fel trots goda intentioner. Och ibland är det svårt att få ihop balansen mellan den äldre personens självbestämmande och att omsorgen är nödvändig för personens situation.

Jag tänker särskilt på en man som hade hemtjänst och som hade överdoserat sina mediciner. Han låg på golvet när jag kom och jag sade att jag måste prata med distriktssjuksköterskan. Han ville absolut inte det men det gjorde jag ändå. Mannen tog väldigt illa upp och blev både arg och besviken och ville aldrig att jag skulle komma tillbaka. Jag funderade mycket på om jag gjorde rätt eller fel? Jag har landat i att jag gjorde rätt eftersom det var en fara för hans hälsa men samtidigt bröt jag hans förtroende.

Jag tänker också på när jag arbetade natt och själv ansvarade för tre avdelningar på tre olika våningsplan. Jag kände mig väldigt otillräcklig vilket gjorde att jag skärmade av mig gentemot hyresgästerna och blev onödigt hård. Men det berodde ju på dåliga förutsättningar att utföra arbetet på det sätt som jag ju egentligen ville och som jag visste motsvarade de äldre personernas behov.

Hur kommer det sig att du tog steget till att bli forskare?

Det var en ren tillfällighet. Jag flyttade till Stockholm är 2002 och sökte in till socionomprogrammet med inriktning mot äldre och funktionshinder. Jag hade träffat biståndsbedömare i samband med att jag arbetade i äldreomsorgen, men min kunskap socionomyrket var nog väldigt begränsad på den tiden. Jag blev reserv på utbildningen, men när det var dags för reservuppropet lyckades jag så klart gå vilse på vägen dit. När jag väl hittade dit var det bara ett upprop kvar, den som gällde inriktningen mot äldre och funktionshindrade. Så hade jag bara kommit ytterligare några minuter senare så hade jag säkert arbetat med något helt annat i dag,

Jag tyckte egentligen att universitet var ganska tråkigt och kände mig definitivt inte inriktad på forskning. Men när det var dags för C-uppsats så fick jag idén om att studera hur det är att vara man inom äldreomsorgen. Det fanns dock väldigt lite litteratur om ämnet så då tänkte jag att det måste vara ett ointressant ämne. Dessutom var jag präglad av uppfattningen att man inte ska forska på något som ligger nära ens egen erfarenhet eftersom som jag hade lärt mig att det inte gick att vara tillräckligt ”objektiv” då. Så jag bytte uppsatsämne men bytte senare tillbaka. En av de första böcker jag läste var R.W. Connells bok ”Maskuliniteter,” och då väcktes intresset för forskning eftersom boken fick mig att förstå mina egna erfarenheter ur ett vidare perspektiv, men framförallt varför mitt C-uppsatsämne var relevant.

Efter uppsatsen fick jag ett erbjudande om att arbeta som forskarassistent år 2006 i ett projekt som leddes av professor Rosmari Eliasson- Lappalainen och professor Marta Szebehely. Jag fick frågan att disputera runt den perioden, men det var inget som intresserade mig alls.  Under de följande åren efter var det många som ”tjatade” på mig att jag borde söka till doktorandutbildningen, men det var först år 2013 som jag sökte in och hade glädjen att bli antagen.

Och så småningom skrev du avhandlingen ”Betydelsen av kön och hudfärg i äldreboendets vardag under olika organisatoriska villkor” som du disputerade på år 2018. Berätta om den.

Avhandlingen bygger vidare på tankarna jag hade med min C-uppsats och att jag ville fortsätta undersöka samspelet mellan genus, etnicitet och hudfärg.

Avhandlingen innehåller bland annat en jämförelse mellan äldreboenden i Sverige och Kanada. Jag undersökte genom intervjuer och observationer hur kön och hudfärg gjordes i äldreboendets vardag. Sverige och Kanada är två rika och mångkulturella länder. Men organiseringen av äldreboenden ser olika ut. I Kanada är det stora enheter med låg bemanning medan det i Sverige är mindre enheter med högre bemanning. Konsekvensen på äldreboendena i Kanada blir att arbetet sker som vid ett löpande band. All personal måste kunna hjälpa alla hyresgäster och alla hyresgäster måste ta emot hjälp från all personal för att maskineriet inte ska hacka. Därför blev män en störning i arbetet eftersom det förekom att hyresgäster inte ville ta emot hjälp från män.

I Sverige kan män möta samma hinder men mindre enheter med högre bemanning innebär ett större handlingsutrymme. Det ger möjlighet att lära känna hyresgästerna och skapa förtroende hos dem. Då är det lättare att övervinna skepticism mot att ta emot hjälp från exempelvis män. Vi vet ju dock att tiden och handlingsutrymmet minskar i äldreomsorgens vardag även i Sverige och risken finns då att män kan ses som en störning i arbetet även här.

I avhandlingen undersökte jag också hur män med migrantbakgrund upplevde sin vardag som personal på äldreboendet och vad de hade för att strategier för att bygga tillitsfulla relationer.

Så vad spelar kön och hudfärg för roll?

Det spelar väldigt stor roll. Personalen inom äldreomsorgen bestod tidigare av nästan enbart vita svenskfödda kvinnor. Men i takt med en kraftigt ökande åldrande befolkning så brottas äldreomsorgen med sämre förutsättningar och stora rekryteringsproblem. Det är inte längre lika attraktivt att arbeta inom äldreomsorgen för svenskfödda vilket öppnat upp för utrikesfödd personal. Mellan 2005 och 2015 dubblerades antalet utrikesfödd personal, och andelen är ännu större i storstadsregionerna.

När det gäller betydelsen av kön så är det inte ovanligt att äldre inte vill ha hjälp av män av olika anledningar. Det är egentligen inte så konstigt eftersom vi lever i ett könsuppdelat samhälle där kvinnor och män bland annat klär om i olika omklädningsrum och går på olika offentliga toaletter. Men hur ska man tillgodose det önskemålet inom äldreomsorgen? Hur ska man få ihop den äldres självbestämmande med de organisatoriska förutsättningarna och ambitionen om att öka mångfalden i arbetsgruppen? Samtidigt är det också viktigt att inte utgå ifrån att alla äldre kvinnor och män föredrar att få omsorg av kvinnor, det är något som jag alltför ofta tas förgiven.

Betydelsen av hudfärg har inte samma självklara förklaring utom möjligtvis rädslan för språkbarriärer. Och här måste man också landa i vart självbestämmandet börjar och slutar och vem som bestämmer det? I det måste man ta hänsyn till både diskrimineringslagen och personalens arbetsmiljö.

Det är viktigt att ha kunskap om fördelarna med mångfald i arbetsgrupper. Det behöver finnas många olika erfarenheter och kompetenser för att kunna möta alla äldres behov. Det var längesen det räckte med att man visste hur ett hem ska skötas för att kunna arbeta inom äldreomsorgen. Nu krävs kunskap, kompetens och profession för att kunna tillgodose många olika behov.

Hur bör frågor om kön och hudfärg hanteras?

Alltför ofta tar inte organisationen ansvar i dessa frågor utan lämnar ansvaret för hanteringen till första linjens chefer och arbetsgrupper. Men det behövs en policy i organisationen för hur man ska hantera äldre som till exempel inte vill ta emot personal med en viss hudfärg.

Rasistfrågan är sprängstoff och det är lätt att det blir fel, men jag tror också att det är fullt möjligt att åstadkomma förändring, men jag tror att föreställningen om att äldre personer inte kan ändra sin uppfattning fortfarande lever kvar hos många.   Språkfrågan måste vi våga lyfta utifrån att äldreomsorgen är väldigt kommunikativ både inom arbetsgruppen, men även som en viktig del av en god omsorg i mötet med de äldre omsorgsmottagarna. Det skapar osäkerhet när man inte blir förstådd eller gör sig förstådd vilket blir otryggt för alla parter. Kraven på dokumentation är dessutom högre idag än tidigare. Men jag upplever att det alltför ofta är personalen med språk/skriftbarriärer som skuldbeläggs trots att det handlar om att de inte har fått tillräckliga förutsättningar för att kunna göra ett bra arbete. Denna fråga är dock inte en bara enfråga för enskilda vårdbiträden, undersköterskor, chefer eller för den enskilda kommuner/omsorgsutföraren utan en samhällsfråga. Välfärdsstaten måste ge människor de förutsättningar som behövs för att uppfylla nödvändiga språkkrav. Sedan är det ju också viktigt att fundera kring vad som ska motsvara tillräckliga språkkunskaper och vem som ska göra den bedömningen

Och när personal blir utsatta på grund av exempelvis kön eller hudfärg så måste det hanteras. Det finns en rädsla för att inte framstå som professionell om man berättar om utsatthet men att vara professionell handlar inte om att man ska tåla vad som helst. Det finns både en diskrimineringslag och en arbetsmiljölag att förhålla sig till. Jag tycker att frågor om rasism, diskriminering och kränkningar utifrån hudfärg inte uppmärksammas i den omfattning som är nödvändig. Jag tänker att en förutsättning för en god omsorg är att både de äldre personerna och äldreomsorgspersonalen behandlas med värdighet och respekt.

Hur tänker du kring dina år som vårdbiträde och undersköterska idag?

Det har verkligen varit min skola i livet. Jag är tacksam för erfarenheterna av alla goda situationer och katastrofsituationer och av glädje och sorg. Jag fick en annan syn på äldre människor genom att se olikheterna och inte kategorisera dem bara för att de är äldre. Det har hjälpt mig att tänka till när jag möter nya människor och inte fastna i stereotyper.

Jag är väldigt tacksam att jag har fått en chans att lyfta fram äldreomsorgen i det jag gör idag och sprida allt gott arbete som görs. Det är mitt lilla bidrag till verksamheten som format mig som människa. Det är kanske därför jag lagt relativt mycket tid på att föreläsa om min forskning i olika sammanhang utanför den akademiska världen, men självklart önskar jag också att äldreomsorgspersonalens, omsorgsmottagarnas och chefernas röster ges ett större utrymme än vad situationen ofta är

Även om mycket behöver förbättras så har vi all anledning att vara stolta över äldreomsorgen i Sverige. Mina forskarkollegor i andra länder tycker att det låter som en dröm när jag berättar om den kompetens och professionalism som finns. Vi måste slå vakt om detta och fortsätta utveckla äldreomsorgen utifrån sin stora potential som en central välfärdsresurs.

Vad arbetar du med just nu?

Jag håller på med ett treårigt forskningsprojekt som handlar om att studera etnicitetens betydelse i olika arbetsgrupper. Hur hanterar chefer frågorna? Och hur hanterar man etnicitet kopplat till självbestämmande, inflytande och kundval?

På uppdrag av FoU Nordväst studerar jag också coronapandemins påverkan på socialtjänsten och socialtjänstens arbete med hedersrelaterat våld och förtryck. Och så är jag lärare i socialt arbete vid Stockholms universitet.

Vad är viktigast för att ge ett värdigt bemötande enligt dig?

Dels handlar det om personkännedom. Personalen måste ges möjlighet att lära känna dem man stöttar och hjälper. Och det måste också finnas möjlighet till handlingsutrymme för att kunna anpassa sig efter situationen som råder. Kanske behöver den äldre något annat av mig idag än vad som var tänkt från början?

Sen måste man problematisera vad man menar med ett värdigt bemötande. Det finns inte ett svar på frågan vad som är ett värdigt bemötande och vad som är ovärdigt utan man måste använda begreppet flexibelt. Olika personer har olika bemötandebehov. Ibland kan det framstå som att det skulle vara möjligt att standardisera bemötandet, och det tror jag varken är möjligt eller önskvärt. Samtidigt är det balansgång mellan individen, personalen, organisationen, socialtjänstlagens värdegrund för äldreomsorgen med mera. Det som är värdigt för organisationen kanske inte individen ser som värdigt och det måste man prata om. Och det är viktigt att komma ihåg att vi är människor som arbetar med människor. Även om ambitionen är att lyckas så kommer man inte lyckas jämt, och det i sin tur behöver inte ses som ett misslyckande, utan som ett sätt till fortsatt lärande.

Till sist så kan man aldrig komma ifrån de organisatoriska villkoren. Man kan aldrig ålägga personal att arbeta värdigt om de organisatoriska förutsättningarna inte medger detta.  Som jag tidigare påpekat, så måste både äldreomsorgspersonalen och de äldre omsorgsmottagarna bemötas med värdighet och respekt, men det kräver också värdiga arbetsvillkor.