Ser man människan föds värdighet
- intervju med Sara Beischer

Sara Beischer är författare, skribent, föreläsare och pedagog. 2012 debuterade hon med den hyllade och uppmärksammade romanen ”Jag ska inte jobba här” som många inom äldreomsorgen tagit till sina hjärtan. 2018 kom den fristående fortsättningen ”Jag ska egentligen inte prata om det här”.

Hej Sara! Berätta om din bakgrund inom äldreomsorgen.

Direkt efter att jag tog studenten flyttade jag till Stockholm och började arbeta som outbildat vårdbiträde på ett äldreboende. Jag kastades in i en värld som var helt främmande för mig men som jag kom att älska. Under 9 år fortsatte jag att arbeta som timvikarie, både inom hemtjänst, demensboenden och på somatiska avdelningar.

Det finns inget som slår mötet med en gammal människa och att få göra den stunden så fin och värdig som möjligt. Det är något magiskt med allt det där mellanmänskliga som ibland är svårt att sätta ord på. Det är faktiskt helt magiskt. Alla mina erfarenheter och lärdomar från äldreomsorgen bär jag med mig fortfarande.

Hur fick du idén till din första roman ”Jag ska egentligen inte jobba här”?

När jag började på äldreboendet så fick jag ett anteckningsblock av chefen där jag skulle skriva ner viktig information om hyresgästerna. Efter ett år var blocket fullklottrat med mina egna upplevelser, repliker från de gamla och personporträtt. Jag förvarade blocket i en banankartong under flera år och hittade det av en slump när jag häll på och rensade. Då fick jag idén om att börja skriva en berättelse om allt det vackra med äldreomsorgen, men också om det fula, besvärliga och svåra. Jag störde mig på andra berättelser som jag inte tyckte var sanna utan tillrättalagda. Jag ville göra en så naken skildring som möjligt. Boken inleds med meningen ”A4 avled i natt”. Den meningen är tagen direkt från anteckningsblocket, en situation som berörde mig väldigt starkt.

Boken handlar om Moa som är 19 år och flyttar till Stockholm där hon vill satsa på att bli skådespelerska. Hon börjar arbeta på ett äldreboende och tycker det är avskyvärt att kastas in i en värld där kroppsvätskor och död är vardag. Men så händer något inom henne. Hon tänker först att jobbet bara är tillfälligt men så börjar hon engagera sig i de gamla. Hon ställs till slut inför ett val om att förverkliga sina skådespelardrömmar eller vara kvar i äldreomsorgen. Jag använder såklart mina egna erfarenheter men det är en skönlitterär bok. En del av mig finns i Moa men vi är väldigt olika som personer.

Vad har du fått för reaktioner på boken?

När jag skrev den så tänkte jag mycket på hur långt jag skulle gå och hur brutal jag kunde vara. Ibland rodnade jag när jag satt och skrev och funderade på vad folk skulle tänka och tycka.

Från chefer har reaktionerna varit blandade. En del har hyllat boken medan andra blivit upprörda. En del har tagit avstånd från mig och slutat hälsa när vi möts på gatan. Jag tror att de negativa reaktionerna bottnar i någon form av rädsla och att man ser mig som ett hot. Jag tror inte att dessa chefer vill göra ett dåligt jobb men de blir provocerade av att jag skildrar äldreomsorgen från mitt perspektiv. Men jag kan ju bara prata utifrån mitt perspektiv, ingen annans.

Från kollegor har jag bara fått beröm. Jag har fått många tack för att jag sätter ord på det som många känner och jag får ofta höra att det är hög igenkänning, att jag skriver som det är och att det inte är tillrättalagt. Boken är 10 år gammal men jag är fortfarande ute och pratar om den. Jag bjuds ibland in till vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet där jag berättar om boken för studenter. Lärarna säger att det inte finns någon liknande bok som är en så nära skildring av äldreomsorgen. Det omdömet blir jag extra glad för.

Berätta om uppföljaren ”Jag ska egentligen inte prata om det här”.

Den skildrar Moa några år senare. Jag funderar mycket på sysselsättningshierarkin och vad som hände när jag gick från vårdbiträde till att titulera mig författare. Jag fick ett helt annat bemötande vilket gjorde mig illa berörd. Jag är ju samma människa med samma tankar och känslor men sen jag blev författare har jag blivit betraktad på ett annat sätt. Jag funderade på vad som kulle hända om Moa debuterade som författare samtidigt som hon arbetade kvar på äldreboendet?

Hur ser du på äldreomsorgen idag?

Det är 11 år sedan jag arbetade inom äldreomsorgen och jag får ofta frågan om jag någonsin kommer komma tillbaka. Och det tror jag. Jag känner inte att jag har lämnat äldreomsorgen.

När jag träffar kollegor runt om i landet får jag höra berättelser om en effektivisering som ibland är brutal. Jag är trött på att höra att svårigheterna med att rekrytera personal beror på att anställda sprider en negativ bild av verksamheten. Man måste ha rätt att konstruktivt prata om bristerna. Finns inte det utrymmet blir man kvävd och kan man inte prata om det som skaver kommer man inte framåt. Vi kan ju inte ändra arbetsuppgifterna och dom är stundtals tuffa men vi måste våga prata om det som är tufft och försöka hitta lösningar.

Jag möter ibland gamla kollegor som berättar att de har slutat eftersom de inte orkade längre. I min första bok finns en karaktär som heter Eva. Hon är baserad på min kollega Kerstin från min första arbetsplats. Kerstin var min skola och lärde mig allt jag kan om mänskligt bemötande. Genom henne fick jag den där fingertoppskänslan som gör att man kan läsa av när någon är orolig eller osäker och att man är där innan det händer något. Kerstin och alla andra erfarna kollegor är en kunskapsbank som man måste ta vara på. Men hon slutade för att hon inte orkade längre och det gör ont.

Jag upplever dock att det idag finns en vilja från både chefer och personal om att prata om det svåra. Viljan till dialog fanns inte på samma sätt när jag började.

Vad arbetar du med just nu?

Jag har under flera år arbetat med ett projekt som drivs av fackförbundet Kommunal som heter ”Läsfrämjande på arbetsplatsen”. Projektet grundar sig i en rapport som visade att LO-anslutna läser allt mindre. Det är allvarligt eftersom språket är grunden för kommunikation, diskussion, förhandlingar och så vidare. Att läsa är det bästa sättet för att utveckla sitt språk och fler behöver lära sig att kommunicera med sina arbetsgivare på ett konstruktivt sätt om det som är bra och det som behöver bli bättre. Projektet är i form av en tredagarskurs där man också ska genomföra en läsfrämjande aktivitet på sin arbetsplats. Det har tagits emot mycket väl av chefer vilket är fantastiskt roligt.

Sen har jag ett nytt skrivprojekt på gång som jag inte kan säga så mycket om eftersom det ännu är i sin linda. Men jag kan avslöja att det handlar om en pjäs.

Till sist – vilka är dina bästa tips för att skapa en värdig äldreomsorg?

Det är både lätt och svårt att svara på den frågan. Men först och främst måste personalen få känna sig värdiga. Gör de inte det kan de inte skapa en värdig äldreomsorg.

Ett grundläggande problem är synen på att vem som helst kan arbeta inom äldreomsorgen. En del brukar föra fram att det är lärorikt för ungdomar och att äldreomsorg skulle kunna vara som en allmän värnplikt. Och visst är det väldigt lärorikt men den synen tycker jag är problematisk. Jag tycker det är fel att de gamla är till för att unga ska lära sig. Det är lika fel som om jag som 19-åring hade suttit på BUP och tagit emot en självmordsbenägen person.

En del säger att ”sunt bondförnuft” är det enda man behöver inom äldreomsorgen men jobbet är det svåraste jobb jag har haft. Vi måste synliggöra arbetsuppgifterna genom att prata om vad jobbet går ut på. Man är både sjukvårdare, psykolog och ibland skådespelare. Att prata om komplexiteten kanske gör att det blir svårare att få tag på semestervikarier men det kommer göra att personalen växer genom att vi synliggör att deras arbete är svårt och betyder så mycket för så många.

Förutsättningarna att arbeta värdigt måste vi också prata om. Minutregistrering tycker jag är ovärdigt för både brukare och personal. Det måste skapas system som ger förutsättningar att kunna göra ett bra jobb. Det värdiga i ett möte är se människan i situationen. Det handlar om att vara närvarande i stunden och lyhörd inför personens behov. Men det är ju svårt att vara närvarande när man är stressad så förutsättningarna är a och o för att lyckas med ett värdigt bemötande.

Sen handlar ju värdighet mycket om att se människan. Numera är jag själv anhörig. Min pappa har Parkinson och får hjälp från hemtjänsten. Ibland vill jag bara skrika ut att han är världens starkaste människa. Han har alltid varit min klippa och en stor trygghet i mitt liv. Jag känner ingen annan som läst fler böcker än honom och kan så mycket som han. Pappa är fortfarande samma person även om han är påverkad av sin sjukdom. Alla som arbetar inom äldreomsorgen måste försöka ta reda på vem personen man möter är och bemöta utifrån det. Ser man människan föds värdighet tänker jag.