Jag är inte död, jag är bara gammal - intervju med Ylva Floreman

Ylva Floreman är skribent och dokumentärfilmare. I början av 2022 kom hennes essä ”Jag är inte död, jag är bara gammal”. I boken ställer hon omskakande frågor om livet på ålderns höst och om hur den svenska äldreomsorgen egentligen mår.

Berätta om din bakgrund.

Jag arbetade som journalist på tidningen Etc i början av 80-talet. Det var en ung och uppkäftig tidning som var ett spett i ryggen på övrig media. Jag har alltid haft en dröm om att vara författare på heltid men det är väldigt svårt att klara det ekonomiskt. Så i mitten av 80-talet började jag göra dokumentärfilm. Min debut var ”Ovanlandet” som handlade om fyra samekvinnor. Jag fortsatte att göra film under många år men blev så småningom utbränd. Min mamma blev samtidigt sämre och till sist oförmögen att klara sig själv. Det var då min kontakt med äldreomsorgen började.

Hur fick du idén till din bok ”Jag är inte död, jag är bara gammal”?

Jag är en skrivande person och "projektmänniska" och tror att de flesta bokidéer föds ur livet. När jag mådde som sämst och kämpade mot den kommunala byråkratin tänkte jag att detta måste ut så att fler får veta hur absurt det kan vara. Jag fick telefonallergi av alla telefonsamtal, både för att min mor ringde mig ofta och på grund av alla samtal som jag fick ringa för henne. Jag fick hela tiden försöka tolka min mor och vad hon behövde och sedan ringa till kommunen och föreslå hjälp och stöd. Men ingenting hände och det var väldigt frustrerande. Det var jätteskönt att börja skriva om vad jag hade varit med om och få ur sig det.

Hur mår den svenska äldreomsorgen idag enligt dig?

Det är en svår fråga. Det fungerar jättebra på en del ställen men totalt sett är det inte bra. Personalen har för dåliga löner, dålig arbetsmiljö och är för få. Byråkratin är absurd och många gamla klarar inte av att hantera byråkratin om de inte har anhöriga som driver deras intressen. Pengar finns i kommunerna men slukas av den byråkratiska apparaten. Och ofta är det vattentäta skott mellan de olika funktionerna. En biståndshandläggare beslutade att min mamma skulle få hjälp med att komma ut på sommaren. Men det behövdes beställas en rullstol och det var någon annan som hade det ansvaret. Till slut hade större delen av sommaren gått utan att min mamma kommit ut.

Hur ser du själv på åldrandet och att en dag själv behöva hjälp från äldreomsorgen?

Som jag skriver i boken så kände jag fasa. När jag var som sämst i utbrändheten kunde jag inte föreställa mig att jag skulle bli bättre. Jag trodde att det skulle sluta med att jag tvingades ta hjälp av kommunen. Min största skräck var att inte få göra min röst hörd och inte bli bemött som en vuxen och klok människa. Det är väldigt lätt att bli överkörd om man lever ensam. De som är två har ju ofta hjälp av varandra. Nu har jag blivit bättre och är därför inte lika rädd men jag tänker väldigt mycket på det fortfarande.

Vad har du fått för reaktioner på boken?

Jag har fått fantastiska reaktioner och det blev kö på biblioteket direkt. Många berättar att de har blivit starkt berörda och väldigt gripna. Och många som har liknande erfarenheter som mig säger att de har blivit bekräftade i sina upplevelser.

Hur skulle du vilja att boken används inom äldreomsorgen?

Alla politiker och alla chefer borde läsa och diskutera den. Jag vet att Tomelilla kommun beställt boken till politikerna i äldreomsorgsnämnden. Boken borde också vara en del av kurslitteraturen inom både vård- och omsorgsprogrammet och socionomprogrammet. Det finns så många diskussionspunkter i den som är viktiga för alla inom äldreomsorgen.

Till sist - vad tycker du behövs för att skapa en mer värdig äldreomsorg?

De gamla har det inte bättre än vad personalen har det. Personalen behöver bättre arbetsvillkor, luft i sina scheman och högre löner så att folk söker sig dit.

Sen tänker jag mycket på att runt 50 000 äldre faller i hemmet varje år. 3 dör varje dag på grund av fallolyckor. Det finns en nollvision för trafikolyckor men det borde också finnas en nollvision för fallolyckor. Då krävs det en analys kring vad man behöver göra att förebygga fall. Till exempel ge näringsriktig mat, att läkare ser över läkemedel oftare, att man får hjälp med träning och rörelse och att det finns en fixartjänst i kommunen som bland annat kan hjälpa till med att sätta upp gardiner och göra andra saker som kräver att man kliver upp på stolar.

Och så tycker jag givetvis att alla ska läsa min bok.  Den handlar mycket om vad som händer med kroppen när man åldras. När man är ung och frisk kan man inte föreställa sig vad som händer när man blir äldre. När man till exempel sitter och njuter vid Medelhavet kan man aldrig tro att man en dag kanske inte längre tål solen. Vad det innebär att bli äldre måste bankas ut till fler.