Hur stöttar man våldsutsatta?
 - intervju med Åsa Witkowski

Åsa är chef för patientverksamheten på Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet.

Hej Åsa Witkowski! Hur kommer det sig att du valt att engagera dig för kvinnofrid?

Jag är barnmorska i grunden och därmed väldigt intresserad av kvinnors hälsa. Jag arbetade tidigare på kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Stockholm som öppnade den första vårdavdelningen för våldsutsatta kvinnor 1994. Jag har sett och ser hur våldet påverkar kvinnors fysiska och psykiska hälsa och deras livssituation i sin helhet. Våldet är ett stort samhällsproblem och kränker kvinnors mänskliga rättigheter och demokratiska möjligheter.

Berätta om Nationellt centrum för kvinnofrid.

Vi är ett nationellt resurs- och kunskapscentrum som har regeringens uppdrag att höja kunskapen nationellt om mäns våld mot kvinnor. Vi bidrar till att föra ut forskning så att den får praktisk nytta i det dagliga arbetet med våldsutsatta. Vi har en egen utbildningsverksamhet, en kunskapsbank som alla kan ta del av och så driver vi den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen som har öppet dygnet runt året om.

Hur vanligt är det att kvinnor blir utsatta för våld?

Statistiken ser lite olika ut beroende på hur man definierar våld. Enligt befolkningsundersökningen ”Våld och hälsa” från NCK så har 14 % av kvinnorna blivit utsatt för fysiskt våld och 20 % för psykiskt våld. Vi vet också att det finns ett stort mörkertal.

Hur vanligt är det att äldre kvinnor blir utsatta?

Det beror på hur man definierar ”äldre”. Men det finns till exempel en studie som visar att 16 procent av kvinnorna har blivit utsatta för någon form av våld efter 65 års ålder.

Skiljer sig våldet mot äldre kvinnor jämfört med våldet mot andra kvinnor?

Våldet ser generellt sett liknande ut med skillnaden att äldre ofta är beroende av fler personer i sin närhet. Försummelse och vanvård kan vara en del av det psykiska våldet där partnern till exempel vägrar möblera om lägenheten för att förebygga fall, inte ger mediciner eller ser till att läkarbesök inte blir av. På det sättet skapas ett totalt beroende och en total kontroll av vardagen.

Förekommer det att män blir utsatta för våld i nära relationer?

Ja det gör det naturligtvis även om det stora flertalet som blir utsatta är kvinnor eller flickor. Vi vet att män oftare blir utsatta av en okänd förövare vilket inte påverkar självkänslan i lika hög grad som när man blir utsatt av en närstående. Män blir också oftare utsatta under uppväxten.

Vilka är de vanligaste tecknen på våldsutsatthet?

Först och främst ett förändrat beteende. Våldet börjar oftast inte med det fysiska våldet utan genom kontroll. En kollega kanske aldrig kan byta schema eller delta i sociala aktiviteter. Partnern kanske ringer ofta under arbetstid och man märker att kollegan känner sig besvärad. Man ska också vara uppmärksam på blåmärken eller andra märken efter psykiskt våld liksom på upprepad korttidsfrånvaro eller långtidsfrånvaro.

Hur upplever du att kunskapen om våldsutsatthet ser ut inom äldreomsorgen?

Det är svårt att bedöma men många kommuner hör av sig till oss på NCK och är intresserade av att höja sina kunskaper. Det märks att omgivningen idag är mycket mer uppmärksam på tecken och vill veta vad man kan göra om man märker något. Föreskriften som reglerar socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer har också hjälpt till.

Finns det ett motstånd mot att arbeta för kvinnofrid?

Inte i samma utsträckning som tidigare men det kan blossa upp av och till. Tidigare var det inte ovanligt med ett rent förnekande om att våld mot kvinnor inte förekom. Eller ett förminskande genom att påstå att män är lika utsatta vilket inte stämmer. Uppmärksamheten kring de fem kvinnorna som blev mördade på kort tid har givetvis öppnat ögonen på många och det finns ingen som idag säger emot att det krävs insatser för att minska våldet.

Hur kan man som personal stötta brukare som blir utsatta?

Det behövs kunskap om våldet för att förstå komplexiteten. Att brukaren kanske normaliserats in i situationen och sakta blivit fråntagen det mesta vilket gör att självkänslan försvunnit. Det handlar om att försöka bygga tillit och förtroende och veta hur man ska hantera svaret om man frågar en brukare om våldsutsatthet.

Hur kan man stötta kollegor som blir utsatta?

Det handlar mycket om att visa att man finns där och bryr sig. Att man frågar hur hemsituationen ser ut eller att man går rakt på sak om man ser fysiska skador. Är det något du är rädd för? Är det någon som inte är snäll mot dig? Och att man fortsätter att upprätthålla kontakten även om svaret är nej.

Hur kan man som chef arbeta med dessa frågor?

Man behöver kunna lagstiftningen så att man är trygg med vad man kan och får göra. Sekretess kan vara ett hinder men det finns en möjlighet att inhämta ett samtycke från brukaren för att upprätta en samordnad individuell plan tillsammans med exempelvis sjukvården. Vid ett skarpt läge kan man behöva erbjuda andra insatser eller annat boende.
Man behöver också se sina medarbetare och ställa frågan om våld om man misstänker att någon blir utsatt. Och vara medveten om de flesta våldsutsatta svarar nej. Men att man då inte ger upp utan fortsätter att visa att man bryr sig. Och inte väjer för att ta i frågan om det blir akut och man måste hjälpa någon omedelbart.

Till sist – vilka är dina tre bästa tips till en verksamhet inom äldreomsorgen som vill starta upp ett arbete för kvinnofrid?

1. Ge medarbetarna kunskap om tecken som kan tyda på våldsutsatthet, om hur man bygger ett förtroende och om hur man kan ställa frågan om våld.
2. Ta fram rutiner där det är tydligt vad man ska göra när det är konstaterat att någon blir utsatt.
3. Öka samverkan både internt med andra enheter och externt med bland annat sjukvården och polisen.

Allt detta ger en större trygghet i ett arbete som är både komplext och svårt. Och det handlar också om äldreomsorgens viktiga roll i att förverkliga Agenda 2030 och för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen i Sverige. Personalen inom äldreomsorgen har möjlighet att göra stor skillnad i detta arbete!

Läs mer på Nationellt centrum för kvinnofrids webbplats