Hur bemöter man äldre HBTQ-personer?
– intervju med Anna Siverskog

Anna Siverskog är doktor i äldre och åldrande. Hon är verksam vid Södertörns högskola och Hälsohögskolan i Jönköping och är särskilt intresserad av HBTQ-åldrande innefattande intersektioner av kön, ålder, sexualitet, livslopp, äldreomsorg och demens.

Hej Anna Siverskog! Berätta om din bakgrund.

Jag studerade samhälls- och kulturananalys men hade väldigt dålig koll på universitetsvärlden så jag hade från början inte en tanke på att börja forska. Utbildningen var dock väldigt inriktad på forskning så jag sökte några doktorandtjänster efteråt. Och rent slumpmässigt så började jag arbeta med äldre och åldrande vilket var ett helt nytt ämne för mig.

Jag skulle arbeta med något som handlade om makt, identitet och kategorisering och då noterade jag tidigt att något som man väldigt sällan pratade om var sexualitet. Pratade man överhuvudtaget om det så vara det bara fokuserat på heterosexualitet. Då bestämde jag mig för att skriva något om HBTQ-äldre. Detta var 2009 och då var det fortfarande väldigt tyst om ämnet i Sverige. De flesta studier som fanns kom från USA och hade kritiserats för att alla som ingick var öppna medelklasspersoner från storstäder. Mitt mål var att hitta personer med blandade erfarenheter som jag skulle intervjua. Kollegor sade att jag kanske inte skulle kunna hitta några personer att intervjua men jag slängde ut alla sociala krokar som jag kunde komma på, annonserade och sökte efter personer på ett onlinecommunity för hbtq-personer.

Och detta blev grunden till ditt avhandlingsprojekt "Queera livslopp". Berätta mer.

Tjugo personer som var födda mellan 1922 och 1950 deltog. De bodde över hela Sverige från Skåne till Norrbotten. Jag genomförde livsberättelseintervjuer med samtliga så det blev långa och jättefina möten. Vissa hade barn, andra hade det inte. Vissa hade levt i heterorelationer tidigare. Vissa var fortfarande inte öppna. Vissa hade jättestora nätverk medan andra var helt ensamma.

Jag slogs av hur mycket tidens anda betyder. Vissa var unga innan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige 1944. Samtliga hade levt när det fortfarande sågs som psykisk sjukdom. Flera berättade att de trodde att de var ensamma om att känna som de gjorde. Det fanns inga offentliga förebilder på den tiden.

Jag blev väldigt berörd över historierna om konsekvenserna det kan få när man är öppen. En del hade blivit diskriminerade och illa bemötta på sina arbetsplatser och i religiösa samfund. En del hade blivit utsatta för våld eller hot om våld. Många berättade att personer som stod dom nära hade tagit avstånd, som föräldrar, barn, barnbarn och vänner. Att personer man älskar tar avstånd är ju en väldigt brutal konsekvens av öppenhet.

Jag blev också starkt berörd över att många blivit väldigt ensamma på äldre dar. Det var särskilt tunga historier från flera transpersoner som bodde på landsbygden. En berättade att hen flyttat till en mindre ort och bestämde då att det var dags att lägga ner ”transandet” som hen uttryckte sig. Det var helt enkelt en för stor risk att ta.

Men många berättade också om mod och motstånd i vardagen. Flera hade varit aktiva i att driva kamp och kämpa för förändring. Berättelserna hur man hittade fram till varandra var fascinerande. Man använde exempelvis kodord i dejtingannonser i tidningar. Nätet fanns ju inte på den tiden men en man berättade när han upptäckte nätets möjligheter när han fyllt 70. Han hade haft så kul mellan 70 och 80 och det var så roligt att höra om när han fick njuta av livet på äldre år.

Flera uttryckte oro för hur det ska bli när man behöver äldreomsorg. Det var en skrämmande tanke att man plötsligt inte får välja vem som besöker ens hem och vem som är nära en. En transkvinna var orolig får att inte få hjälp med det som hon tyckte var viktigt. Om jag ber om hjälp med att måla tånåglarna kanske personalen tycker att jag är äcklig?

Jag har i en senare studie intervjuat personer som har äldreomsorg och som har tidigare erfarenheter av att vården sett dom som psykiskt sjuka. Det skapade oro inför hur de skulle bli bemötta av personal inom äldreomsorgen. En man berättade dock att han var öppen gentemot personalen på äldreboendet där han bodde men han vågade inte vara öppen mot sina grannar eftersom han var orolig för hur dom skulle reagera.

Hur ser kunskapen om HBTQ-åldrande ut inom äldreomsorgen?

Det är väldigt svårt att säga. Socialstyrelsen genomförde en undersökning 2013 som visade att kunskapen var väldigt låg men det är ju nästan tio år sedan som undersökningen genomfördes.

Jag tror det ser väldigt olika ut mellan olika verksamheter. Vissa enheter är HBTQ-diplomerade eller certifierade och då borde ju kunskapen och kunskapen vara högre där. Jag tror också det spelar väldigt stor roll vem som är chef eller om det finns någon i personalgruppen som brinner för frågorna. Man måste också ta i beaktande att det ofta är en stor omsättning på personal så det är viktigt att se till att kunskap ständigt fylls på och är en del av introduktionen.

Men jag har precis skrivit en handbok på uppdrag av RFSL Stockholm som heter ”Queer äldreomsorg”. Det är ett väldigt stort intresse för boken och vi får flera mejl i veckan från hela Sverige. Det är många från småorter och från norra delarna av landet som hör av sig. Det är jätteroligt och visar att det finns en stor nyfikenhet på att lära sig mer om HBTQ-åldrande.

Berätta mer om boken "Queer äldreomsorg".

Jag hade länge tänkt att jag skulle vilja skriva något som inte är en akademisk avhandling på 300 sidor som ingen orkar ta sig igenom. Något som var lättillgängligt, pedagogiskt och enkelt att använda praktiskt. För ett tag sedan blev jag indragen i ett projekt om äldre med RFSL Stockholm och boken blev resultatet.

Jag har med utdrag från intervjuerna jag gjort. Det är viktigt att röster kommer fram från dom som det berör. Det finns också ett avsnitt om HBTQ-historia, en berättelse om äldreomsorgen och en fin dikt.

Boken uppmärksammar också att villkoren ibland är tuffa inom äldreomsorgen. Ett viktigt steg är ju bättre kunskap om HBTQ-åldrande men när ska personalen hinna få kunskap? Vems ansvar är det? Det måste vi prata om.

Hur kan man använda sig av boken?

Att använda den tillsammans i arbetsgruppen tror jag ger bäst resultat. Kanske läsa vissa stycken gemensamt och diskutera. Det finns exempel i slutet av boken som man kan reflektera kring. Det finns också populärkulturella tips på böcker, filmer och dokumentärer som man kan ta del av på egen hand eller tillsammans.

När jag är ute och föreläser för äldreomsorgspersonal får jag ofta kommentaren ”men vi behandlar ju alla lika”. Men det är viktigt att problematisera kring att alla är inte lika och har inte lika behov och också problematisera uppfattningar kring kön och sexualitet. Det finns inte ett rätt sätt att bemöta en HBTQ-person.

Vad arbetar du med just nu?

Jag skriver fortfarande artiklar utifrån intervjuerna med har personerna som har äldreomsorg. Jag jobbar också med ett projekt på uppdrag från Nordiska ministerrådet om hur situationen ser ut äldre HBTQ-personer i de nordiska länderna. Där ska vi också titta på om det finns med HBTQ-kunskap i grundutbildningarna för omsorgspersonal. Och i ett annat projekt ska vi titta på HBTQ-perspektiv inom omsorgen för personer med demenssjukdomar. Vi ska bland annat göra en dokumentanalys och undersöka om HBTQ nämns i det som reglerar demensomsorgen. Och så ska vi intervjua personer med demenssjukdom, anhöriga och närstående samt äldreomsorgspersonal.

Till sist: vilka är dina bästa tips för hur man ska bemöta äldre HBTQ-personer?

Alla behöver reflektera kring vad man tar för givet om dom man möter utifrån kön och sexualitet. Man behöver helt enkelt konfrontera sina egna fördomar.

Man behöver också tänka på vad man använder för språk. Använd könsneutrala ord som hen, partner, livskamrat eller förälder. Små ord kan verkligen öppna dörrar till livsberättelser som är viktiga att ta del för att kunna ge en bra omsorg.

Här kan du beställa ”Queer äldreomsorg”:

Beställ skriften "Queer äldreomsorg?" - gratis! - RFSL Stockholm