Vi måste fråga demenssjuka hur de vill ha det - intervju med Minna Dufva

Minna Dufva arbetar som verksamhetsutvecklare för förändringsledning inom Göteborgs stad. Hon har tidigare arbetat som enhetschef för Kaggeleds vård- och omsorgsboende där alla enheter har inriktning demenssjukdom. På Kaggeled arbetade Minna med ett projekt där personalen tog reda på vad hyresgästerna behövde för att må bra och känna trygghet.

Berätta om din bakgrund.

Jag är socionom i grunden och har under många år arbetat inom socialtjänsten samt som kurator med vuxna och på gymnasiet. Jag hade aldrig haft ambitionen att arbeta som chef men under min tid som kurator och handledare på ett företag som arbetade med personlig assistans bollade jag många ledarskapsfrågor med cheferna. Jag började titta på Ted Talks om ledarskap med inspirerande Simon Sinek vilket gjorde mig nyfiken på att testa ett chefsjobb. Jag har tidigare varit lagkapten i både innebandylag och fotbollslag och som ledare drivs jag av att skapa team där alla är lika mycket värda utifrån olika förmågor och talanger. Min inställning är att alla medarbetare har något att bidra med. Chefen ska vara en del av kedjan och inte stå utanför gruppen även om vi har olika uppdrag och arbetsuppgifter. Chefen ska framför allt leda genom att ta vara på medarbetarnas kunskaper och engagemang. Sen finns det naturligtvis ramar att förhålla sig till och då måste man som chef peka.

När jag började som chef på Kaggeleds vård- och omsorgsboende hade jag ingen erfarenhet av att arbeta med demenssjukdomar. Jag kände oro inför projektet då vi skulle intervjua våra hyresgäster vad de tycker, det visade sig vara bland det mest meningsfulla jag har gjort!

Berätta om Kaggeledsprojektet som du var med och drev.

2018 fick jag en fråga om vi på Kaggeled ville delta i ett projekt som handlade om att titta på inomhus- och utomhusmiljön i relation till hyresgästernas välbefinnande. Jag tackade ja utan att helt förstå vad jag tackade ja till. Vi fick till oss att vi var tvungna att använda oss av ”tjänstedesign” och jag tänkte direkt att det säkert handlar om färg och form. Men det handlade om att fråga hyresgästerna vad de behöver för att känna välbefinnande. Idag kallar man det för ”användardriven innovation”. Jag såg framför mig hur vi kunde använda projektmedel till att köpa nya möbler och det fanns en hel del andra tips och åsikter från både medarbetare och kollegor om hur pengarna kunde användas.

Min största utmaning var hur vi skulle ställa frågor till människor med demenssjukdomar? Vi fick hjälp av en arbetsterapeut med specialistkunskaper om demens som förklarade att det tar lång tid för signaler att gå fram i hjärnan vilket innebär att det ofta tar lång tid att formulera svar på frågor man får. Det fanns också utmaningar med att frågorna inte fick vara för långa eller för komplicerade, vi skulle genom frågorna skapa en atmosfär där en person med kognitiv svikt kände att hen behärskade situationen.

Medarbetarna började intervjua hyresgästerna. Jag märkte att medarbetare som inte hade någon djupare relation till hyresgästen fick inga svar. Däremot de som hade byggt upp ett förtroende och hade tålamod fick svar. Och det vi fick till oss var inte alls det vi trodde i förväg. När vi bad de allra sköraste att berätta om när de mår bra så pratade de inte om anhöriga, vädret eller maten. Oftast svarade de att jag mår bra när du är här och jag ser dig, med hänvisning till medarbetaren. Detta blev ett lyft för undersköterskorna att inse hur viktiga de är för hyresgästerna. Och när vi bad dem berätta om när de inte mår bra så handlade det om när de ropade och ingen kom eller när dörren är stängd, eller att jag inte kan gå ut när jag vill.

Vi började riva delar av väggar så att hyresgästerna alltid skulle se personalen. En del medarbetare var motståndare till detta och trodde att hyresgästerna skulle börja ropa mer. Men det blev precis tvärtom. Det är viktigt att hela tiden fråga de som berörs vad de behöver för att känna sig trygga. Vi som tjänstepersoner ska inte tro att vi vet bäst kring vad som försiggår i människors tankar och liv.

För en del hyresgäster som var lite piggare och mer rörliga var det viktigt att få prata och umgås med andra. Det saknades gemensamhetsytor för hyresgästerna så vi rev en del inredning som var avsett för administrativt arbete (det skapades ett eget kontor) och inredde ytor för umgänge. Vi påbörjade också arbete att förenkla det för hyresgästen att ta sig ut vistas tryggt i utemiljön. Utemiljön fick ett lyft och förvandlades till en plats där alla fick plats och kunde röra sig fritt. 

Vi har också använt oss av kunskapen från projektet nu i senare tid. Vi märkte att vi hade en hel del fallavvikelser i samband med att personalen gick på raster eller gick hem för dagen. Tidigare observationer från projektet visade att hyresgäster som kunde röra sig självständigt, följde efter medarbetarna då de gick till tvättstugan, kontoret, förråd, hiss eller annat. Vi funderade på om det ledde till fall och bestämde oss för att starta en promenadgrupp på förmiddagen, då fallen skedde.

I en slumpmässig jämförelse mellan februari 2021 och februari 2022 gick vi från 31 fallavvikelser till 8. Skattningarna av symptom vid demenssjukdomar visade också att oro och ångest nästintill var borta tack vare denna åtgärd. Det ger en sådan styrka när man mäter resultat på det sättet.

Roligt nog har Göteborgs universitet intresserat sig för projektet och följer upp det genom att hålla workshops med hyresgästerna kring planerade nybyggen. Vad tycker de om förslag till tapeter exempelvis? Förstår de skyltar som är planerade att hängas upp på framtida vård- och omsorgsboenden?

Till sist – vilka är dina bästa tips för att skapa en värdig äldreomsorg för personer med demenssjukdomar?

Först och främst måste man se varje person. Demens är en sjukdom men det finns en människa bakom sjukdomen. Vem var personen innan sjukdomen? Vad är viktigt för personen idag? Hur kan jag bemöta personen som personen vill bli bemött? Det krävs att man engagerad och försöker hitta nycklarna till vad som skapar välbefinnande för varje person man möter.

Fråga brukarna eller hyresgästerna vad de behöver för att känna välbefinnande. Och kan personen inte svara så får man pröva sig fram. Vad händer om jag ler när jag kommer in i lägenheten? Vad händer om jag pratar tyst i stället för högt? Var intresserad och observera vad som händer. Och var nyfiken på vem personen är bakom sjukdomen. Fråga, fråga och fråga. Och inte bara om vad man vill ha till kaffet utan mer om vad personen tycker om, när hen mår bra, inte mår bra och ha med dig kunskapen när du stöttar personen i framtiden.

Och till sist måste personalen inse hur viktiga de är för de äldre. Alltför ofta är det för stort fokus på det administrativa och det praktiska inom äldreomsorgen. Och det är lätt att det blir så med tanke på allt som ska bockas av och signeras, det blir ett uppgiftsfokus i stället för en personfokus. Vi får inte bara prata om dusch, städ och läkemedel utan också om det som är viktigast för att skapa välbefinnande. Det är en kulturfråga som tar tid att ändra på. Det är till syvende och sist medarbetarnas närvaro som är viktigast för de vi är till för. Det har hyresgästerna själva uttryckt.