En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva – krönika av Marcus Gustavsson

Jag tänker ofta på många av de fantastiska människor som jag har mött under alla mina år inom äldreomsorgen. Brukare, kollegor och medarbetare som jag aldrig kommer att glömma och som jag har lärt mig mycket av. Alla dessa möten har varit min främsta kompetensutveckling.

En av de personer som jag alltid bär med mig är en kvinna som hade amyotrofisk lateral skleros (ALS). Det är namnet för en grupp sjukdomar där nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen dör och leder till muskelförtvining och förlamning. Varje år insjuknar runt 220 personer i Sverige och det finns ingen botande behandling utan målet är att försöka bromsa förloppet så gott det går.

Kvinnan med ALS som jag fick träffa hade hemtjänst i ett område som jag var chef över. Hon hade av förklarliga själv väldigt mycket hjälp från oss. Några månader efter att jag hade börjat som chef så bad hon via sin kontaktperson att få träffa mig. Det var nämligen något som hon ville säga till mig. Vi träffades hemma hos henne och hon hade väldigt svårt att få fram det hon ville säga. Det tog en lång stund men till sist förstod jag. Hon sade: ”Marcus, personalen är mycket gladare sen du började.” Det är det finaste beröm jag har fått i mitt arbetsliv.

Kvinnan gick bort ungefär ett år efter vårt första möte. Vi träffades en hel del under det året och lärde känna varandra. I takt med att hon blev sämre och sämre deltog jag vid uppföljning av biståndsbeslut och översyn av förflyttningar och hjälpmedel. Jag imponerades av hennes oerhörda energi och fantastiska livsglädje. Trots att hon knappt kunde röra sig var hon väldigt aktiv och åkte ofta i väg på olika möten och kulturarrangemang. Det var fantastiskt att vi fick vara dom som såg till att hon kunde fortsätta att leva ett aktivt liv trots sin svåra sjukdom. Hon var också en väldigt klok och snäll människa som gärna bjöd på sin klokskap. Alla som fick träffa henne kommer aldrig att glömma det. Jag minns en semestervikarie som berättade att hon hade blivit hennes livsmentor.

Kvinnan var så otroligt bra på att se möjligheter. Hon scannade av marknaden på hjälpmedel som kunde bidra till att hon blev något mer självständig. Hon hade till exempel en robot som matade henne och en dator som hon kunde styra med ögonen. Hon hade gett sig den på att leva livet in i kaklet. Och det lyckades hon med. Hon har inspirerat mig till att försöka göra detsamma.

Jag gick på hennes begravning och det var smockfullt i kyrkan. Det märktes hur älskad och uppskattad hon var av väldigt många. Prästen höll ett vackert tal där han bland annat citerade hennes barn. Dom hade berättat att mamma var en person som aldrig satt still. Inte ens när hon hamnade i rullstol satt hon still. Jag minns också hennes dödsannons där det fanns ett citat som beskrev henne på pricken: ”En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva”. Och det är ju det som äldreomsorg handlar om. Att bidra till att man får leva tills man dör. Kan man ha ett finare uppdrag?

Läs mer om ALS och ge en gåva till forskningen:
ALS | Hjärnfonden (hjarnfonden.se)